Oavsett hur vi människor upptäcker, påverkas samt slussas in i andra kulturer är vi i grund och botten ganska rädda för förändring. Vi har en slags omedveten drift i oss att reagera så fort något avvikande uppenbarar sig. Det här kan te sig på så många olika sätt men den finns ändå kvar som en naturlig del oavsett om vi vill det eller inte. Det är också mycket av det här grundläggande tänket som skapat utrymme för den oroliga värld som ständigt omger oss. Även om kulturen i sin finaste form fungerar som en stark faktor till att vi människor lär känna
varandra bättre förhåller den sig som tidigare nämnt väldigt flytande och kan även fungera som en ren självförstörelseapparat. Det behöver inte alltid innebära en konflikt mellan olika kulturer utan kan likväl handla om en slags inbördes kulturkrock. På samma sätt som att religion kan tolkas, förstås samt utövas på så många olika sätt fungerar kulturen som en slags spegelvänd motsvarighet. De båda ytterligheterna ses som helt olika företeelser men när allt kommer omkring kan kulturen samtidigt vara religionens förlängda arm.
Den ultimata sanningen är det faktum att kultur och religion varken kan leva med eller utan varandra.